Bild och poesi

Ett samarbete mellan mig och textförfattarinnan Katarina Nygren vars resultat ska utmynna i en bok.



SKOGSSTIGEN

Jag går längst den smala stigen. Det luktar av mossa, skog och trygghet. Träden står harmoniskt utmed och hälsar mig välkommen. Grenarna rör sig nästan omärkligt i den lilla vinden. Man får stanna upp och titta riktigt noga för att verkligen se om de rör sig eller ej. Jag går sakta framåt, vill inte missa något av det goda. Min stressade själ suger åt sig av den aldrig sinande källan av kärlek och frid. Solen gör allt vad den kan för att nå mig där nere under trädkronorna. Det värmer och gör gott. Mossan ligger utmed stigens kanter och ser så mjukt ut. Skulle vilja lägga mig ner och känna det mjuka men jag går vidare och tar emot allt det som skogen erbjuder. Efter en stund har naturen blivit en del av mig. Ödmjukt har den delat med sig av sin kärlek och stillhet.
 


 
TINGENS BETYDELSE
 
Jag längtar efter det stora, det som skulle fylla mig med den förtrollade tryggheten. Det där yttre skulle laga mitt sargade inre. Jag sökte bortom mig själv och lappade och lagade men det tomma var kvar. Hur jag än sökte och kämpade i det stora väldiga mörkret. Och så kom den där dagen, dagen då jag förstod att det jag längtade efter fanns här. Ja, här inuti mig och till och med omkring mig. Inte behövde jag söka det som redan fanns inom mig. Och på något vis så landade den varma och trygga tanken fint och mjukt omkring mig. Det var då jag förstod att lycka inte går att köpa. Jag är ödmjukt tacksam över att ibland få irra omkring rotlös i mörker efter ljus, att söka och falla till botten för att sedan få se ljuset och vad jag då känner vördnad för att få uppleva dessa sanningar.
 



 VÅREN
Våren är här.
Löften om liv och glädje dansar runt där ute i den ljumma luften. Fåglarna stämmer upp till sång och vi blir lyckliga i sinnet. De har kommit tillbaka till oss igen efter lång färd söderut. Små knoppar fyller oss med löften av liv och vi blir glada av det gröna där ute. Ljuset städar undan vinterns gråa måsten ur våra sinnen. Vi tinar upp och kliver ut i våren.


 
HÖSTEN
Solen värmde i ryggen och det luktade av blöt mark. Löven visste inte riktigt vad de ville, de åkte än hit och än dit genom luften för att sedan mjukt landa runtomkring mig. Jag tittade upp och såg att himmeln var blå, ja, riktigt så där blå som den bara kan bli en kall och klar höstdag. Det var höst och känslan höll på att leta sig in i mig och det var riktigt behagligt. Värmen från i somras som jag nyss saknat så mycket höll långsamt på att ersättas med en annan slags värme, en lugnare värme som liksom vaggar en till ro medan mörkret faller allt tidigare utanför. Jag kände hur jag kunde släppa sommaren med alla minnena som jag krampaktigt hade hållit tätt intill mig.
 

 
GLÄNTAN MIN VÄN
 
Glänta, min vän, du fyller mig med liv. Att stiga in i ditt lugna
kärleksfulla rum läker min slitna själ. Jag sätter mig ner och
låter dina träd kärleksfullt omge mig med den trygghet jag så
väl behöver.
Ett hav av grönt breder ut sig högt ovanför mig som ett mjukt
täcke. Himmelsblått letar sig in mellan bladen. Det solgula
gräset känns mjukt och tröstande.
Solstrålarna leker sig ödmjukt in i mig och fyller de mörka i mig.
Jag sitter kvar tills jag är mätt av kärlek, lugn och ljus.
Full av ödmjukhet inför denna vackra glänta som ger mig så mycket.
Stilla går jag ut, redo för att möta världen utanför igen.
 

 
KALHYGGEBLUES - SORGEN I TRÄDENS ÖGON
Jag ser sorgen i dina ögon. Det lilla ljus som finns kvar slocknar långsamt.
Du tappra själv. Du en gång så vacker med en krona av skiraste grönska,
du stod upp under många år, majestätiskt med din trygga hand om oss.
Nu är du borta, död. Du ligger ner och ska multna. Det sägs att
du inte behövs längre.
Avståndet mellan oss gjorde oss till främlingar, vi som en gång
levde med kärlek till varandra.
Nu står jag här ångerfull och ser sorgen i din själ.
Jag ska aldrig glömma din ömma hand om mig
och den kärlek jag fick.
 

 
OM NATTEN

Natten kom fast jag med möda krigat mot den. Den klamrade sig fast med ovisshetens svarta om mig. Det skrek inom mig och oron plöjde spår i mina tankar. Jag föll ner i det ovissas oändliga hål och kunde inte se för mörkret. Jag famlade efter tecken men fann dem ej. Då, ja just då, kom lugnet. Det började nerifrån och spred sig mjukt in i varje del av mig. Och då jag satt där med natten omkring mig såg jag nuet. Och det var ljust fast det var natt och jag var klar och vaken fast jag var trött. Nuet var hos mig så tröstande och sammetslent men även klart och fullt av den ädlaste av sanningar. Jag satt där förundrad - kanske resten av natten - kanske en timme - kanske en minut - men jag visste då att natt hade blivit dag. Aldrig mer skulle jag vara rädd för det stora djupa - aldrig mer plågas i det ovissa, aldrig mer skulle oron plöja djupa spår i mig. Visdomen om det innersta hade visat sig, klar och ljus som dagen.